Tjurkö - Stenhuggarön
Tjurkö har fått sitt namn efter Tjurk, Tiörkö, thiudhk, thiurköön med
betydelsen bergshöjden, klippön eller klippan i havet.
Tjurkö, den minsta av storöarna, söder om Karlskrona är en mycket speciell ö med
en vacker natur och ett händelserikt förflutet.
Klart är att människor mycket tidigt bott eller vistats på ön, fynd från den
s.k. folkvandringstiden (400-500 e.Kr.) ger också belägg för detta.
I Statens Historiska Museums samlingar finns några intressanta fynd från Tjurkö,
4 guldbrakteater (medaljliknande hängsmycke av guld) samt två bysantinska
guldmynt.
Fynden gjordes i samband med nyodling i området Målen i början av 1800-talet.
Vidare har ett fynd gjorts av en förgylld remsölja av silver, prydd med en
expressiv mask.
På ön finns idag spår av stenbrytning från åtminstone slutet av 1600-talet då
Karlskrona anlades.
Befästningen Kungsholmen, invid Tjurkös västra sida, gjorde Tjurkö känt och
sedermera mycket intressant för stenbrytning.
Fram till 1862 levde Tjurkö ett stillsamt liv, likt de flesta andra
skärgårdsöar.
Men 1862 kom en fortifikationsofficer, F H Wolff, som arbetade för den
preussiska kronans räkning och upptäckte denna "klippa i havet" med en
lättbruten och slitstark granit.
Närheten till Tyskland och goda utskeppningsmöjligheter gjorde att han såg stora
framtida möjligheter.
F H Wolff tog avsked från kronans tjänst och startade ett eget stenimperium som
skulle bli vida känt.
Vid Herrgården anlades en hamn, kontor, smedjor, bostäder m.m. och
stenbrytningen tog fart.
Snart visade det sig att den infödda arbetskraften inte räckte, så det
rekryterades stenarbetare från olika håll.
Bl.a. kom både tyskar och italienare till Tjurkö för att bryta och hugga sten,
än idag minner namnen om den tiden, Georgio, Mazetti m.fl
För att utöka arbetsstyrkan slöt F H Wolff ett avtal med Fångvårdsstyrelsen om
att sysselsätta Kronoarbetskårens fångar i Tjurkö stenindustri.
Nu upprättades en Kronoarbetsstation på Tjurkö och det upprättades kaserner för
ca 600 man, matsalar byggdes, bostäder för Kronoarbetskårens befäl och det
byggdes även en kyrka.
En riktig glansperiod inleddes under slutet av 1880-talet och Tjurkö fick
benämningen Guldön.
Vid denna period fraktades sten i enorma mängder med tre ångbåtar och tre
segelfartyg, mycket av detta gick till Tyskland.
Ex stora delar av Kiel-kanalen är byggd av sten från Tjurkö.
Runt förra sekelskiftet började verksamheten att få problem och verksamheten
avtog.
Första världskrigets utbrott var en katastrof för verksamheten och den hämtade
sig aldrig.
Stenhuggeriverksamheten fortgick i liten skala fram till början av 1950-talet då
den sista stenen höggs.
Idag finns inte mycket kvar av det ursprungliga, men Blekinge Länsmuseum har
satt upp en liten utställning och några byggnader påminner om tiden som var.
Kvar finns dock de stora stenbrotten och de enorma skravelhögarna som vilar runt
om i naturen.
Kvar finns även Tjurkö kyrka som byggdes för Kronoarbetsstationens manskap och i
den ett flertal intressanta föremål, bl.a en altartavla målad av en av fångarna,
Abel Andersson-Grip från Gävle.
Idag erbjuder Tjurkö en historisk vandring i stenhuggeriets spår, men också en
vandring i underskön natur med klippor och hav alldeles i närheten.
Text: Ulf Månsson